rebbbs

du var mitt allt, du var min bästa vän, du var min idol, du var den starkast lysande stjärnan på min himmel. men du högg mig i ryggen, du lämnade mig ensam och på vägen ifrån mig så försvann inte bara du, utan även en del av mitt liv. du tog ifrån mig mitt andrum, platsen där jag fick min ro och där jag kände mig som tryggast. du bevisade för mig att allt kan slitas ifrån en på en hundradelssekund.. du visade mig att livet verkligen rent ut sagt kan fuck the shit out of anybody. det var inte bara mig du lämnade, mig du svek. du lämnade hela din familj i sticket. du sket i oss. för att få ett bättre liv.. men jag undrar.. blev det så mycket bättre? hur känns det nu.. att knappt känna sina barnbarn? att inte veta hur vi egentligen har det, hur vi egentligen mår?  du ställer ytliga frågor och kan ge dig fan på att du får ytliga svar.. hoppas att det känns bra för dig att se att vi har blivit dom vi blivit till slut utan dig. du tror att du kan komma hit och bossa, att vi ska gå efter dina regler. men vet du vad du är... du är inget för mig nu. från att vara så mkt.. till att falla så hårt..fan.. vilken jävla förlorare! jag kan inte fatta att du fick mig att känna dåligt samvete för att ha hatat dig när du ställt upp så mycket för vår familj genom de svåra åren.. men vafan.. du kan inte bara lämna oss nu bara för att du mår bra. fan dig.. din JÄVLA svikare!
 it's way to late to make things right
du kallar dig morfar, men du är inte ett piss...


du kunde gå till världens ände för min skull...