rebbbs

ligger i min säng nu, som konstigt nog känns hur stor och ensam som helst. trots att den egentligen är världens minsta... det är nästan läskigt hur livet kan gå upp och ner hela tiden.. tro det eller ej, så har det kännts som att det på sista tiden gått mest neråt.. nu ska ingen ta åt sig personligen , utan det är väl bara jag som blir emo emellan åt...
haha några killar i klassen brukar då och då tillome göra "outsiders" inslag om mig och mitt beteende i skolan...dock så är jag för det mesta glad, trevlig och full av energi...men vissa personer &saker kan få den positiviteten att försvinna lika  snabbt som ett slag i magen.. och då hamnar man här.. då man egentligen bara vill pressa ansiktet mot kudden och skrika ut alla sin ilska... inte för att det blir mycket bättre...men iaf... sen är jag ju trots allt tvilling,  och då är det väl en del av själva grejen att man från ena sekunden till den andra går från en personlighet till en helt annan... aningen schitzo om du frågar mig.. men aa.. det är väl just vad jag är oxå...
jag vill tacka er som alltid stått vid min sida för att stötta mig och fått mig på bättre humör. inget skulle funka utan er, ni vet mkt väl vilka ni är!  och förlåt att jag inte ägnar den tid åt  er  som ni egentligen förtjänar... men jag älskar er...
btw så fick jag oxå reda på att razmus har landslagsträningsläger eller vad det heter  i helgen... skit kul...då får man väl  vänta ytterligare en vecka på att att få träffa honom i mer än 5 minuter... kommer jag överleva?  tror knappast det... men antar att det bara är bra för mig att lära mig att leva utan honom oxå... även fast det suger! 
// Rebecca Thornberg