rebbbs

folk i mitt liv har kommit och gått lite som dom velat.. och varje gång så har jag blivit minst lika förkrossad. man tror att allting ska finnas där för en, som en självklarhet. tills den dagen då allting försvinner. det slipper ur ens händer och är borta, som en blixt från klar himmel så har hela ens liv vänts upp och ner. nederlag efter nederlag.. hur mycket ska en människa egentligen behöva stå ut med?  det finns så mycket jag vill säga. så mycket jag vill dela med mig av till mina närmaste. så mycket som tynger mig. men när man inte ens kan vända sig till sin familj, som alltid ska finnas där för en. vart tar man vägen då? sviken, huggen i ryggen, lämnad utanför något stort. fler än en gång. orkar jag mer?

your childhood, reflects on what you'll become... från underbara minnen, till total katastrof. ett totalt mörker. en uppbyggd illusion av något bra, var precis vad det var. jag glömmer aldrig orden...